Kvinnligt förtecken på arkitekturbiennal

Venedig är återigen mötesplats för den internationella arkitekteliten. I år utmanas också mansdominansen när arkitekturbiennalen för första gången presideras av en kvinna. Kazuyo Sejimas tema Människor möts i arkitekturen är däremot inte helt oproblematiskt.

AV LEO GULLBRING

Solen reflekteras i lagunens stilla vågor, det är hett, brännande sol och uppemot 80 procents luftfuktighet. Venedigs gamla varvsområdes repslagarbana är rum efter rum med vittrade tegelmurar. Här bjuds till slut lite svalka och skydd undan solgasset. Men är Kazuyo Sejimas huvudnummer under arkitekturbiennalen verkligen arkitektur? Eller är det snarare konst? Olafur Eliason piskar fram ett stjärnfall i mörkret med stroboskopbelysta sprutande slangar. Anton Garcia-Abril & Ensamble Studio placerar istället två enorma i-balkar som bryter upp ett av de rektangulära rummen på diagonalen, samtidigt som de utmanar själva tyngdkraften. Istället för en kolonn att bära tyngden i ena änden så finns där en gigantisk vibrerande stålfjäder. En suggestiv balansakt som anger exakta rumsproportioner.


SVÄNGD BÅGE
Och nästa rum låter Transsolar & Tetsuo Kondo Architects en smal gång vrida sig upp i en lätt svängd båge och försvinna in i ett konstgjort moln av tjock vattenånga, en rumsupplevelse som förändras med varje steg. Kazuyo Sejima och hennes SANAA:s campusbyggnad i schweiziska Lausanne finns förevigat av Wim Wenders i en film som ska åtnjutas med 3D-glasögon. Två horisontella vita ytor som böljar fram över marken och bildar golv och tak. Landskapets topografi förvandlad till arkitektur. Stora utskurna hål släpper in ljus och luft. Någon städar, någon arbetar, en pojke springer runt. Wenders försöker få byggnaden att tala.
– Det här är både forskning och byggnation, säger François Roche entusiastiskt om sin svagt pulserande grönaktiga skapelse. Det här är ett fragment av en byggnad som vi gör tillsammans med det österrikiska belysningsföretaget Zumtobel. Den är inte riktigt vad den tycks vara, den är radioaktiv och reagerar på UV-strålarna som når igenom det sköra ozonlagret. Det här är inte ännu en arkitekturikon utan arkitektur som kunskapsbärare, som förebådare av morgondagens paranoia!


TANKESTÄLLARE
François Roches projekt påminner om landsmannen Paul Virilios kritik av en värld som utan eftertanke accepterat mantrat om en ständig tillväxt. Jämsides med tillväxten vandrar katastrofen. Inte katastrofen som slumpartade olyckor, utan som tillväxtens ständige följeslagare. Virilio talar om katastrofen som en moralisk tankeställare, och påpekar samtidigt att en allt snabbare utveckling krymper de geografiska avstånden med följden att vår varseblivning och kroppsliga närvaro förvrängs. François Roche passar på att nämna de två atombomberna över Hiroshima och Nagasaki som sina inspirationskällor.
Om Roche avviker eller åtminstone utvidgar Sejimas tema, så är hennes lärofader Toyo Ito ännu mer konkret. Hans operahus i Taiwan visas upp i modell efter modell, en celliknande sömlös arkitektur som utmanar alla byggandets konventioner.


ARKITEKTUR ELLER KONST?
I övrigt handlar Sejimas utställning på Arsenale mest om materialitet. Om rumsgestaltningar. Om sinnlighet. Om taktila kvaliteter. Och visst ligger det något i kritiken att byggindustrin och samtidsarkitekturen slarvat bort kunskapen om byggandets fundamenta. Det räcker med att se på vilket nybygge som helst för att se material som inte kan åldras, fönster som är mer karm och båge än glas. Den unge japanska arkitekten Junya Ishigami går längst i sitt ifrågasättande av byggindustrins konventioner med uppspända nära nog osynliga linor som anger ett möjligt projekt någonstans i Europa. Arkitektur som luft, som om det byggda vore en rent efemär skapelse utan hänsyn till vardagliga ting som konstruktionsregler och tyngdkraft. Här är längtan efter materialitet och rumslighet hoppet om en arkitektur som vågar beröra alla sinnen. Kanske också en förklaring till varför gränsdragningen mellan vad som är respektive konst är medvetet oklar i Arsenale? Junyas installation har ett tydligt släktskap med sjuttonhundratalets Piranesi, vars skisser ställs ut på San Giorgio-ön inte långt från biennaleområdet. Piranesi utmanade också sin samtid när han gav liv åt romarrikets ruiner, raserade murverk och statyer av rovdjur och glömda kejsare som attackeras av växtlighet och jordbävningar, det fantiserat drömda framför det illa utfört byggda. Precis som en Gaetano Pesce drog han slutsatsen att det är skillnad mellan att skissa och att bygga, Piranesi valde att inte bygga därför att byggarna inte var kompetenta nog. Hans kritik påverkade inte desto mindre hans samtida kollegor. Junya, som förstås tidigare arbetat hos Sejima, borde däremot fått sitt guldlejon för bästa projekt redan för två år sedan när han ifrågasatte arkitekturens monumentalitet och abstraktion med fjärilstunna drömska urbana projekt tecknade nästan helt i vitt i den japanska paviljongen.
– Arkitektur är vanligtvis mycket stark och rigid, jag vill känna marken, jag vill skapa en arkitektur som är lite mer bräcklig och mycket mjuk och bekväm. Det handlar om en helt ny skala i arkitekturen.


VIDEOINSTALLATION
De tre föregående biennalerna har haft historiker och kritiker som utställningskommissarier. Med Kazuyo Sejima är det återigen en arkitekt som är ansvarig. Årets Pritzkerprismottagare är däremot långt ifrån lika radikal som sin kollega Massimiliano Fuksas som för tio år sedan utmanade arkitekter med en enorm videoinstallation av slum, trafikstockningar och flyktingvågor på repslagarbanan. Hos Fuksas blev vår tids alla problem blev också arkitekturens problem. Sejima är mer reflekterande och inåtvänd. Hon är huvudnumret på presskonferensen i Teatro Piccolo som inviger biennalen, men efter uppläsningen av ett långt brev från Berlusconis kulturminister Sandro Bondi som beklagar sig över nedslitna förorter, trots att hans egen regering släppt igenom mängder av olagliga byggnationer, så talar Sejima blott i två minuter. Utan att säga något. Hon är lika fåordigt blyg som när hon på den tredje invigningsdagen under den numera så tyglade prisceremonin överlämnar ett guldlejon till arkitektgurun Rem Koolhaas.
– Välkomna! ha det så kul!
Hennes tema - Människor möts i arkitekturen - är något av en självkritik. Och nog kan man instämma i att den arkitektur som visats upp under tidigare biennaler ofta har svårt att mäta sig med forna tiders mästerverk som tycks kunna trots tidens tand i årtusenden. I det egna kontoret SANAA söker hon själv en lätthet och spänstighet som moderniserar en japansk närmast minimalistisk estetik. Borta i Giardini, där de olika ländernas paviljonger samsas, tar Ungern upp Sejimas tema. Här är det inte datorskisser som gäller utan ritpennor, ett återupptäckande av arkitekturen genom själva skissen. Men alla är inte ense.
– Sejimas tema är befängt, säger Wolf Prix från österrikiska Coop Himmelb(l)au, det borde istället vara människor möter arkitektur!

INNOVATIV STADSPLANERING
Wolf presenterade redan under förra biennalen år 2008 sin idé Brain City Lab, utvecklad tillsammans med forskare på Max Planck-institutet. Han hävdar att vår tids stadsplanering är helt förlegad, det är dags att utgå från hur hjärnan bygger upp nya samband när vi formger en mindre statisk och mer flexibel stad. Den italienske kritikern och arkitekten Andra Branzi, som ställer ut i Palazzo delle Esposizioni, är inne på samma tankegångar när han ser stadens framtid som high-tec favelas.
– Vi har erövrat hela jordklotet, det finns inte längre något jungfruligt okoloniserat där vi kan fly undan, staden har inte längre någon yttre gräns. Vi måste hantera det vi har! Vi behöver en arkitektur och stadsplanering som inte är definitiv utan föränderligt elastisk, ett stadslandskap som byter skepnad nära nog dagligen...
Den forne Village Voice-kritikern Michael Sorkin bjuder på en något annorlunda tolkning av en grön urbanism i den amerikanska paviljongen där han och Terreforms projekt New York CIty (Steady) State låter staden själv hantera en miljömässig och politisk kris. Visst liknar skisserna andra tävlingar som ska öka den ekologiska mångfalden, men här handlar det inte om drömprojekt utan om att New York kan bli helt självförsörjande vad gäller mat, energi, sopor, vatten- och luftkvalitet och annat. Sorkin hävdar att staden inte behöver vara en parasit, den kan vara en möjlighet snarare än ett problem.  
I den grekiska paviljongen möter samma tema i helt annorlunda tappning. Här är svaret på finanskris och jordbrukets misslyckade monokulturer en Noaks ark fylld med frön och en fullödig lågskalig produktion. Utgångspunkten är att antikens ord för byggande, Ktisis, ursprungligen betyder förberedelse för sådd.
Filosofen Erik Rietveld konstaterar att den holländska paviljongen i Giardini stått mestadels tom under hela 39 år. Han har tillsammans med kollegor från olika professioner iscensatt ett helt hav av blå byggnader och hävdar att de ska erövras, här finns en enorm potential till ett rikare offentligt liv.
– Det finns tiotusentals tomma offentliga byggnader i Holland, precis som den här utställningspaviljongen som bara används några månader om året. Samtidigt har det holländska parlamentet satt som mål att vi ska bli en av världens fem främsta kunskapsländer. Här finns enorma möjligheter.


GROTESKA FORMER
Sverre Fehns nordiska paviljong är Giardinis vackraste. Men som alltid är den en besvikelse. Här nöjer sig Arkitekturmuséet med några bilder på sociala projekt. Att försöka uttolka biennalens tema och tillföra något eget ryms inte inom budgeten om man ska tro de ansvariga. Men det är inte pengar som saknas utan ambitioner. Inte så konstigt med tanke på att Sverige stått helt utanför den arkitekturrevolution som under de två senaste decennierna helt har förändrat vår syn på vad arkitektur kan vara. Paviljongen räddas av Malin Zimm som i sista minuten tagit hjälp av Economy och Testbed Studios med Tor Lindstrand i spetsen. Här finns 12 arkitektkontor på plats redo att diskutera sitt arbete. Lite inåtvänt, men ändå. Förhoppningsvis så kommer Arkitekturmuséets nya ledning låta enskilda curatorer ta över till nästa gång, ett grepp som fungerar alldeles ypperligt under konstbiennalen.
Detta år känns även Danmark lite passé. Deras utställning visar små och stora stadsplaneprojekt, men de förmår inte att uppamma den självkritik som är på plats efter att danskarna i Ørestad, på Islands Brygge och på många andra platser börjat anamma en svensk monofunktionell stadsplanering som skiljer boende från kommers och stadsliv. Då är återigen den amerikanska paviljongen mer intressant med ett stadsplaneprojekt i regi av UCLA:s tankesmedja cityLAB. Här möter Per-Johan Dahl som bytt Malmö mot Los Angeles under arbetet med doktorsavhandlingen om loftboende. Han visar hur man vill utnyttja stora villatomter i Los Angeles’ Pacoima. Varför inte förtäta staden med utdragbara hus?
– Det här förtätningsprojektet är lika relevant i Europa och i Sverige, det handlar inte bara om att bättre utnyttja marken och städernas transportapparater, det handlar också om att motverka segregering och att ge människor möjlighet att få bättre ekonomi genom att kunna hyra ut sin tomtmark.


LITEN RÖRELSE
Arkitekturbiennalens mest framåtblickande bidrag återfinns däremot i den kanadensiska paviljongen. Under rubriken Hylozoic Ground har Philip Beesley skapat en installation av manetlika fjäderlätta konstruktioner som reagerar på minsta liten rörelse. Här vajar tusenbladade ihopstickade bladlika kreationer. Philip Beesley ser sitt arbete som en nödvändig provokation som ska ersätta förlegade skönhetsbegrepp med ny estetik. Han och hans kollegor utforskar en framtida arkitektur där människa och byggnad växer ihop, där våra sinnen förstärks och utvidgas till nya dimensioner med hjälp av bioteknik. Men här finns också praktisk användning som att omvandla solljus till energi.
– Vårt hus lyckades inta en fjärdeplacering i Solar Decathlon i Washington, tävlingen om energieffektivt byggande. Och visst, en del ser en skönhet i vårt projekt! Fast ser du kanylen där? Ser du de blodlika vätskorna som rinner igenom den här strukturen? Det här handlar om det groteska, om det röriga, äckliga, eskatologiska, det är en helt annan typ av estetik. Med vår västerländska civilisation i blodet så har vi svårt att acceptera de här formerna, de är inte rena och tydliga och eviga utan elastiska, känsliga, de utvidgas och dras ihop, de reagerar på vår närvaro.

På bilden: François Roche och R+sie(n) förgyller natten med en svagt radioaktiv installation.
Foto: Leo Gullbring

Dynamiskt Regionhus i Malmö

SAMARK går samman med LINK

Stationsnära byggnation och förtätning

Spa med traditioner

Svenska Arkitekthus succé i Norge

Ännu fler byggnadsminnen får sin egen arkitekt

Arkitektrebellen Gaetano Pesce

Helena Bülow-Hübe blir miljö- och energichef på FOJAB

Ari Leinonen ny vd för Scheiwiller Svensson

Ahlqvist&Almqvist; arkitekter vinner tävling om Solgårdsterrassen i Stenungsund

Tema ritar bostäder i Klagshamn

Akademiska Hus rekryterar ledande arkitekt

Sandgrundsparken i Karlstad får Sienapriset 2010

Ryaverket får Kasper Salin-priset

Utvärdering av de parallella uppdragen för MAX IV:s exteriör klar