Fransk arkitekturs svarta stjärna

Några av vår tids mest radikala arkitekter försöker ta fasta på människors rörelsemönster och hur vi kan interagera med den byggda arkitekturen. Istället för statiska och perfekta lådor vill Odile Decq bjuda nya perspektiv och upplevelser i komplext intrikata verk med en precist genomtänkt färgskala i svart, vitt och rött.

AV LEO GULLBRING

Entrén går i svart. Inte ett återhållet svart. Inte heller ett syndigt svart utan ett närmast teatralt scenografiskt svart. Och Odile Decq hävdar bestämt att svart är starkare än vitt. Samtidigt placerar hon en fristående hörsal mitt i det höga entrérummet. En starkt röd lackask i två våningar, inställd som en glänsande skulptur med oregelbundna konturer. Ramper leder upp och ned, delar sig, blir till trappor och skjuter in i utställningsgalleriorna och fortsätter upp till taklandskapet.
– Till skillnad från forna tiders statiska arkitektur så är vi dynamiska nu! Och jag tror att arkitekturen, inte bara konsten, kan väcka existentiella frågor kring vår samtid och framtid. Det är därför jag vill låta människor upptäcka konsten på ett nytt sätt med en promenad som ger olika perspektiv och en mer personlig relation till både arkitektur och konst.

SVART KLÄDKOD
De flesta arkitekter bekänner sig till en svart klädkod, ett slutet yttre som lovar mystiska djup som alltför sällan infrias. Kanske en flykt från arkitektkontorens annars så prosaiska vardag. Odile bekänner sig också helt till det svarta. Svart läppstift. Svart nagellack. Svart hår på ända. Punkig sminkning. Voluminösa armband. Men det är knappast en minimalistisk attityd utan snarare maximalistisk. Och hon är glad som en skolflicka över att Macro efter en mer än tioårig byggnadsprocess till slut står färdigt. Hon har redan planerat sin en invigningsmiddag som också den går helt i svart.
– Jag hoppas att vi äntligen har nått fram till en lustens och fägringens arkitektur, det om något kommer att få oss att åter uppskatta arkitekturen. Det är vår tids största arkitektoniska utmaning. Återupptäckandet av kroppen i arkitekturen är fundamental, det handlar om något som går utöver funktion, form och program, det handlar om sensualitet och om material, det handlar om att sätta människan i fokus!

EGET KONSTMUSEUM
Odile Decqs Macro ligger mitt i bostadskvarteren strax bortom Porta Pia, inte långt från centralstationen Termini. Kommunens eget konstmuseum har funnit på plats sedan några år med sedvanliga vita utställningshallar. Odile vann tävlingen om den trefaldiga utvidgningen av Macro 2001 framförallt därför att hon gav muséet en tydlig identitet och attityd. Men Odile erkänner att det har varit ett allt annat än enkelt projekt. Det sekelgamla Peronibryggeriet som utgör en av de stora volymerna i den täta kvartersstrukturen har brutits upp både horisontellt och vertikalt till en komplex skapelse utan kompromissande.
– Vi är mitt i Rom här, inte det historiska Rom utan den stad människor bor i, understryker Odile och pekar på de omgivande hyreshusen från artonhundratalet.
– Vi ville att staden skulle komma in i museet. Se hur trottoaren fortsätter in i byggnaden här, men också hur muséet fortsätter ut och blir en del av kvarteret.

OFFENTLIGT TORG
Kvarteren är tätbebyggda med smala gator men nästan utan torg. Odile berättar att hon på besök i Rom upptäckte privata terrasser och trädgårdar i taklandskapet som ett komplement till det offentliga rummet. Hon valde därför att inte endast rita ett museum med utställningsytor och allt, utan adderade också ett offentligt torg uppe på taket.
– Överallt i Rom möter man grönskande terrasser gömda uppe på hustaken, så varför inte en terrass som kröns med ett torg ovanför mitt museum? En fortsättning på staden som är öppen även kvällstid när muséet är stängt, med restaurang, fontän och allt.
En del av det sluttande taket består av en vattenbegjuten glasyta som låter ljuset skimra ned till den rödglänsande hörsalen. Arthur Duffs laserprojektioner ritar upp korthuggna budskap på de omgivande husens brandväggar. Det går att bra att ta trappan direkt från Via Reggio Emilia upp till taket utan att passera genom muséet.

MÄNNISKORS RÖRELSE
Macro delar något av samma angreppssätt som i Zaha Hadids Maxxi. Också här sätts fokus på människors rörelse genom arkitekturen. Man skulle kunna hävda att arkitekturen sedan länge varit oförmögen att förhålla sig till just den rörelse som i tåg, bil och flyg blivit ett av det moderna samhällets kännetecken. Visst fanns det de arkitekter som försökte skapa rörliga hus som orienterar sig efter solen, eller som likt brittiska Archigram drömde vandrande städer och klädesplagg som på ett ögonblick kunde förvandlas till bomoduler. Men arkitekturen lär ännu inte på ett tag kunna bli rörlig fullt ut, istället utforskar några av den internationella arkitekturelitens företrädare ett formspråk som försätter människor i rörelse genom att spela med växande och krympande volymer, med perspektivförskjutningar och en ny typ av rumsgestaltning som lämnar modernismens exakta proportionerande bakom sig. En sådan attityd påverkar förstås hela museiupplevelsen.

SUBJEKTIV VY
I Macro leder ramperna upp till utställningsgallerior och genom den största salen där Subod Guptas berg av skinande hushållsattiraljer var en av de stora invigningsattraktionerna. Till skillnad från den traditionella arkitekturens slutna rätvinkliga rum förändras rummen med varje steg. Museibesökarens subjektiva vy är utgångspunkten. Det är lite som att möta filmens och dataspelens ständigt föränderliga världar, men här har det virtuella antagit en dynamisk fysisk form. Och det fungerar.
– Vår tids konst ställer frågor men ger inga svar, därför måste man som betraktare vara dynamisk, i rörelse. Promenaden längs med rampen genom det stora utställningsrummet ger besökarna nya perspektiv på en samtidskonst som inte alltid är lätt att förstå men som här kan upptäckas på egen hand. Tanken är att man blir medveten om sin egen kropp och får en mer intim och personlig relation till de här rummen.

TILLFÄLLIGHET
Att Rom valt två kvinnor till att formge två muséer i världsklass är nog mer av en tillfällighet, menar Odile Decq som grundlade sitt kontor med partnern Benoit Cornette. Här är det arkitekturen som räknas, inte huruvida man är man eller kvinna. Samtidigt betonar hon sensualitet och flärd i sina byggnader, arkitekturen kan inte vara sig själv nog, den ska göra människor om inte lyckliga så åtminstone glada. Hon anser däremot inte att Berlusconis Italien skulle vara mer kvinnofientligt än Frankrike, bägge är latinska länder med stark machokultur.
– Vi trodde att vi hade vi blivit jämlika efter sextiotalets revolt, men det har nästan blivit det motsatta, det är chockerande att vi ska behöva kvotera in kvinnor. Jag gillar inte vår tids politiska vindar, det saknas optimism och det är djupt problematiskt att kvinnor ställs utan jobb och stängs in i hemmet, att vi inte tror att vi kan vara med att bygga vår framtid.

GENDERPERSPEKTIV
Men hon antyder ändå att det kan finnas något av ett genderperspektiv.
– Idag, när den fria formens arkitektur slagit igenom, så handlar det ändå alldeles för mycket om arkitektens ego och alldeles för lite om människorna som ska använda byggnaderna. Kanske kan vi kvinnor bidra med en mer humanistisk attityd, som inte är så abstrakt intellektualiserande som männens. Men det handlar inte om kvinnligt eller manligt, utan snarare om ett generationsskifte, om att överge en arkitektur som ser människan som typ och inte som individ.
Odiles arkitektkontor ligger i kanten av Marais-kvarteren mitt i Paris. Och hon är inte ensam i det gamla industrikvarteret, här blandas arkitekter med reklamare och konsulter. Det rustika kontoret med kraftiga mörka träbjälkar som bär bjälklagen är fullt av modeller och inte minst tävlingsförslag. Här arbetas det på Tangers nya hamnterminal i Marocko, en av de största vid Medelhavet. Här finns nya kontorsbyggnader på gång för hamnen i Lyon, strax intill Coop Himmelb(l)aus nya konstmuseum. Och ännu ett konstmuseum, denna gång Frac i Rennes.
Och Odile försvarar entusiastiskt arkitekttävlingen som arbetsform, den sporrar arkitektkåren till att forska och utveckla nya lösningar. Tävlingsutmaningarna gör också att kontorsarbetet inte blir slentrian utan har kvar något av det fria skapande som präglar konstvärlden och inte minst arkitektutbildningarna. Odile är professor vid Ecole Spéciale d’Architecture i Paris sedan början av nittiotalet.
– Jag gillar förändring, jag gillar när det rör på sig, visst ska vi utveckla vad vi har, men också det nya, det som är framtiden. Vi måste våga riskera, våga uppfinna, våga förändra.

KAN ANPASSAS
Inredningen av en lyxig 43-meters segelbåt med kolfiberskrov är ett udda och samtidigt vältaligt exempel på hennes arkitekturfilosofi. Att hon själv seglar syns tydligt, Esense har en loftliknande planlösning utan några korridorer och hinder, istället kan inredningen anpassas alltefter behov. Båten kan seglas med minimal besättning tack vare genomtänkta lösningar. Det är också något av ett genomgående tema i hennes arkitektur, att det inte får handla om lätt konsumerbara bilder. Utgångspunkten är hur vi ska leva, alla har vi vitt skilda behov av upplevelser som ger livet mening.
Och det är något speciellt med fransk arkitektur. Konceptuell. Och samtidigt sinnlig. Rationell. Och samtidigt komplex. Den är oftast innovationsdriven med sikte på framtiden, men med starka historiska band. Samtidigt lever också här en närmast konservativ modernistisk trend vidare.
– Modernismen är historia, det tjugonde århundradet är förbi, vi lever i nytt sekel, det är nu vi uppfinner framtidens arkitektur.
– Den här i Frankrike dominerande minimalistiska arkitektursynen är ju inte någon vision om det nya, snarare representerar den en rädsla för framtiden. Den innebär att arkitekturen görs diskret, osynlig, att den raderas ut, den blir till slut en anti-arkitektur. Vad man hävdar är ju att arkitektur inte ska synas och göra sig gällande. Visst kan minimalismen vara motiverad ibland, men den har blivit till en dogm.

FRANSK FILOSOFI
Odile menar att den modernistiska arkitekturen förnekat vårt behov av passion och sensualism. Hon är mer intresserad av upplevelsen än av det faktiskt förklarade, klart påverkad av fransk filosofi. Samtidigt vänder hon sig mot en arkitektur som bara handlar om att presentera nya spännande former. Arkitektur kan aldrig reduceras till det rent bildmässiga utan arkitektur måste utgå från hur människor tar sina hem, sina kontor, offentliga miljöer i besittning. Bakom hennes humanistiska credo ligger en kritik av en arkitektur alltför fjärmad från människan. Medan bildesigners och möbelformgivare är beredda att bejaka vår trängtan till både det nya och det bekvämt flärdfulla hävdar hon att det mesta av vår samtida arkitektur är oförmöget att svara till nya livsmönster och den nya ekonomin. Men ser man till inredningsarkitektur, mode och möbeldesign så handlar den till stor del just om att bjuda lust och fägring, att låta individen skapa sina egna livssituationer.
Arkitekturen riskerar att fastna i ett refererande till sin egen historia. Men att tro att arkitekturen bara behöver mäta sig med sig själv leder ingenstans.
– Det är ju helt sterilt, det leder ju till arkitekturens död! Arkitekturen måste relatera och låta sig influeras av allt vad vi har omkring oss; byggnader, bilar, nätverk, IT-världen, kommunikationer, allt detta måste ständigt ifrågasätta arkitekturen.
– Utgångspunkten i mitt eget arbete är kontakten med materialen. Rum ska inte vara abstraktioner, utan ska utgå från oss människor och hur våra kroppar ständigt omskapar och ger upphov till rumsligheter. Jag intresserar mig för hur de objekt vi omger oss med skapar rum, och hur våra sinnen sedan upplever dessa rumsligheter. Det är något arkitekturen alltför länge har negligerat: det taktila; det visuella, hur du upplever med din hörsel, din hjärna, din tunga, dina fingrar.

På bilden: Odile Decqs Macro överger den traditionella museiarkitekturen till förmån för starka färgsättningar och en intim närmast sensuell miljö.
Foto: G Fessy

Pigg 60-åring firar med goda framtidsutsikter

Nytt förslag för Slussen

Green växer med avtalet med Svenska Bostäder

25 miljoner till arkitekturforskning på KTH

Turebergskyrkan med möbler från Johanson Design

Tengbom växer i väst

Sweco växer i Ryssland

Arkitekttävlingen för Västra Roslags-Näsby är avgjord

Lågmäld form tillförs kraftfullt uttryck

Formas delar ut 80 miljoner till arkitekturforskning

Dubbelt deltagande för Tengbom på Möbelmässan i Milano

Upprustad park i Fisksätra får stadsbyggnadsutmärkelse

Projektengagemang fortsätter växa

Sweco får nya stadsplaneringsuppdrag i Kina

Sweco ritar Umeås första passivhusförskola