Thom Mayne - en konstnärlig husarkitekt

Thom Mayne har gått den långa vägen. En gång i tiden the Bad Boy from L.A., en radikal obekväm arkitekt som skrämde slag på sina kunder. Idag med gröna skyskrapor och flytande bostadshus en av de främsta på den internationella arkitekturscenen.

Aliens, please park your spacecraft elsewhere! Thom skrattar med alltid lika förvånat nyfikna ögon. Hans datorskärm visar en bild på nyinvigda utbyggnaden av Cooper Union i New York. En sluten och samtidigt uppbruten exteriör i perforerad stålplåt. Varm och genomlyst interiör. Någon har redan klottrat sin kommentar på husväggen mittemot, såvida det nu inte är en underfundig reklamtext för filmen District 9.

Pritzkerbelönade Thom Mayne ser konflikter mellan människor som en av den samtida arkitekturens stora utmaningar. Foto: Leo Gullbring

- Första gången jag föreläste på AA, Architectural Association, i London så blev jag lite raljant presenterad som pappersarkitekt. Gången därpå var inte bättre, dom sa’ att jag bara gjort småhus. Tredje gången gillt avbröt jag moderatorn och presenterade mig själv: Nu ska jag visa er några byggnader. Med hissar i! Fuck you!

Thom är på ett lysande humör. Han har just föreläst på ASAE, arkitektskolan i Lunds årliga symposium som arrangeras av den alltid lika entusiastiske Abelardo Gonzalez. Jag har redan innan besökt Thom och hans kontor Morphosis på Colorado Avenue inte långt från Santa Monicas strandkvarter. Och det är något fascinerande uppfriskande med denne exponent för den så individualistiskt präglade arkitekturen i Los Angeles. Till skillnad från den en generation äldre Frank O. Gehry så är Thom mer av husarkitekt i sitt arbete, utan att för den skull vara mindre konstnärlig. Exakta detaljer. Konstruktioner som inte bär men är fulla av armaturer. Till skillnad från high-tech-arkitekter en arkitektur som utforskar relationen människa - teknik.

Det räcker med att köra till Downtown L.A. för att i Gehrys Walt Disney Concert Hall och dess böljande blanka former finna Thoms motsats, en arkitektur som vill vara konst medan Morphosis arkitektur tar fasta på konflikt och konfrontation som en vår tids problematiska men samtidigt ofrånkomliga möjlighet i stadslandskapet. Endast två kvarter därifrån reser sig Caltrans, en till synes ointaglig borg som hämtad ur Star Wars och av vissa elakt kallad för The Death Star. Den höga fasaden är metalliskt sluten, med fönsterslitsar som i en stridsvagn. Gatunumret exponerat våningshögt.
Men med ett stort torg för fika och skådespel. Jag ser två grabbar flyga fram på skateboard trots förbudsskylten.

- Helt rätt, platsen är ju till för dom! Men om du verkligen tror på staden som ett kollektivt socialt och kulturellt projekt, helt i linje med vår konstitution här i USA, så är det en tuff tid vi lever i. Men jag tror på arkitektur som en social aktivitet som har att göra med någon slags kommunikation eller plats för möten, och att förändra en miljö är också att förändra hur människor möts och interagerar.

- Världen har förändrats radikalt se’n åttiotalet, och här i USA så har klyftorna mellan rika och fattiga vuxit, hela det här sociala projektet har rämnat. Det beror en hel del på finanssektorn, låt oss kalla det för girighet, och det har förändrat förutsättningarna för arkitekturen rejält. Idag ligger möjligheterna i tävlingar i Abu Dhabi, Dubai, Kazakstan, Indien, Ryssland och så förstås Kina. Precis som andra arkitekter måste jag redan innan jag går in i tävling fundera på vilka projekt som är så pass förnuftiga att de överensstämmer med mitt samvete.

Thom Mayne har fram tills nu varit den obekväme radikalen, the bad boy from L.A. En tuff obändigt rebellisk arkitekt. Nu har tiden kommit ikapp honom. Eller tvärtom. Tidigare så försörjde Thom sig på att sälja skisser och målningar likt idag lika namnkunniga kollegor som Zaha Hadid och Wolf Prix. Små intensiva projekt där beställarna gillade Thoms karga kompromisslösa egotrippade attityd. Idag är Morphosis lilla kontorsbyggnad inte långt från Santa Monicas strandkvarter, fylld av modeller som är lika mycket hus- som landskapsarkitektur. Shanghai. Olympic Village i New York. Universitetsbyggnader. Projekt från hela världen. Och så förstås Pritzkerpriset, arkitekturens Oscar som han belönades med för fyra år sedan. Thom minns sextiotalet, inte för att politiken intresserade honom, den var alltför totalitär och dogmatisk. Men kulturrevolutionen, när allt det som laddats upp under årtionden i konst, musik, film och design plötsligt släpptes fritt.

- Visst var sextiotalet en inspirerande tid. Vi satte kollektivet i centrum, det gränsöverskridande, vi fokuserade på sociala frågor, gröna vågen, stadsplanering. Många vänsterarkitekter var förvånansvärt konservativa, jag kände mig som den verkligt radikale, inte politiskt men kreativt. Che, Malcolm X och så förstås Martin Luther King, intresserade mig, men de var inga gudar, det var mer optimismen som fångade mig, jag vände mig mot det dogmatiska.

- Jag försöker inte som en del andra vända upp och ned på världen genom att göra uppror, utmana och angripa allt. Mitt arbete som arkitekt handlar om att vara öppen, interagera och tolka den tid vi lever i, om att skapa fysisk form som talar om vår samtid. Mitt yrke handlar om att tänka fritt, undersöka, observera på ett icke-linjärt vis, att skapa komplexa lösningar i linje med hur biologiska system fungerar, uppbyggt på olika subsystem.

Sextiotalets uppror satte sina spår i arkitekturen. Robert Venturi och Dennis Scotts ifrågasatte modernismen till förmån för Las Vegas alla neonspäckade reklaminstallationer. Brittiska Archigrams detroniserade alla auktoriteter med vandrande städer och satellitlika bostadsmoduler. Men det är först under de senaste 15 åren som också den byggda arkitekturen frigjort sig från sin egen historia och istället samtalar med vår egen samtid. I alla fall i utlandet, i Sverige har den nya expressionistiskt laddade fria formens arkitektur knappast fått något fotfäste. Kanske är det själva definitionen av vad som utgör arkitektur som förändrats?

Caltrans är inte endast en kontorsbyggnad, här finns också café och plats för evenemang. Foto: Leo Gullbring


- När vi projekterade Caltrans så var vår utgångspunkt att vår tids stad är fylld med en mängd objekt som speglar verklighet, aktivitet och olika kulturer, och vad man förväntar sig är en ny arkitektur med samma rika innehåll, som kan uttrycka stadens liv. Arkitektur handlar om att monumentalisera vår existens, den här lilla tiden vi spenderar i universum. Men om man jämför med renässansens idé om permanens så har arkitekturen förändrats radikalt i den efemära elektroniska värld vi lever i.

Nog så sant i Los Angeles’ gränslösa stadsmatta, utan den traditionella stadens hierarkier, mer definierad av sin infrastruktur och av filmindustrins virtuella värld. Enlig Thom så är L.A. allt annat än någon harmonisk plats för minnen, istället definieras staden av motsättningar och konflikter mellan olika grupper som försöker leva tillsammans. Här finns lika mycket möjligheter som problem om de inte konfronteras. Och konfliktualiteten ser Thom som den moderna stadens själva essens, det är mångfalden som ger den innehåll, inte en sammanhållen offentlighet.

Caltrans lär kosta en femtedel av Gehrys Disney Concert Hall, och Thom förklarar att ett projekts alla begränsningar är själva utmaningen. Att inte ha tillräckligt med budget och tid får en att inse att arkitektur inte alltid handlar om resurser utan om idéer. Och det är också något av hans arbetsmetod, att söka idéerna som definierar oss som människor. Han beskriver entusiastiskt hur han går igång med ett projekt.

- Arkitektur handlar om kreativitet, byt jobb om du tror att det räcker med teknisk kunskap! Jag arbetar som en regissör, jag börjar med ord och idéer, bilder. Det gäller att finna sin roll bland alla begränsningar. Jag tror inte på att försöka finna någon minsta gemensam nämnare som utgångspunkt, det är en rent matematisk tanke, inget man kan sitta på. Byggnader ska bejaka olikheter hos människor, högt och lågt, mörkt och ljust i exempelvis kontorsbyggnader.

- Vad man verkligen behöver är en kund som låter en utforska alla uppslag, men det handlar också om att våga diskutera estetik, att låta kunden se att det är hans och hennes byggnad också. Men inte på något enkelt sätt, en byggnads uttryck handlar om att använda ett minimum av resurser, ett begränsat språk i materialanvändning och konstruktion, och den enkelhet som begränsad tid och resurser innebär, för att sedan utifrån det producera en intensitet som vi som arkitekter kan fokusera på!

Thom är full av iver. Han ogillar att kategorisera sin arkitektur. Han föredrar att visa på rumsligheter, på den konkreta arkitekturen. Och hans projekt är inte alltid en högprofilbyggnad som just Caltrans, eller nu senast Cooper Union på Manhattan. Efter Katrinas framfart i New Orleans har Morphosis tagit ett flytande hus, en okonventionell räddning för en stad som ständigt riskerar översvämningar och nu också en påtvingad gentrifiering. Byggnaden är mest ett förankrat chassi som kan kläs i valfri stil, men skulle en översvämning äga rum kan hela huset flyta upp mer än 3,5 meter.

- New Orleans är unikt, som gjort för ekoturism istället för all intetsägande kvartersmattor från femtiotalet. Istället för att återuppbygga infrastruktur som avlopp, vatten, gas och elektricitet, som ingen ändå har råd med, som borde vi vända på hela problemet. En byggnad som kan flyta och som är självförsörjande med solpaneler, regnvattensrenare. Byggnadens grund är som ett säkerhetsbälte, oumbärlig utifall något skulle hända, men utan att definiera designen.

Om Thom tidigare var den obändigt individualistiske pappersarkitekten som skrämde slag på sina beställare, sin generations Borromini, en sökande outsider, så har han idag hittat hem. Han säger själv att han var oförmögen att kompromissa, men nu har han med allt större projekt lagt band på sitt ego och insett att det krävs alldeles särskilda egenskaper för att gå i land med miljardprojekt. Är han lyckligare nu?

- Oh, yeah! Något har hänt med mig, jag insåg att jag behövde byta attityd, världen är ju inte här för att producera min arkitektur. Tidigare slog jag näven i bordet för att försvara mina projekt, nu förhandlar jag istället. Tidigare gillade jag inte att vara offentlig, men nu gillar jag det, att hålla tal, att vara kommunikatör, det är kul och jag inser att mina idéer är mer tillämpliga på stora projekt.

Thoms arkitektur är komplex, en sammansmältning av olika program till ett intensivt uttryck. Öppet och stängt. Närvarande och frånvarande. Solida volymer och tomrum. Nyinvigda Cooper Union på Manhattan bjuder med sin både slutna och skalförskjutna exteriör in till ett offentligt rum som är raka motsatsen, genomlyst och som gjort för att erövras. Styrkan i hans arkitektur ligger just i hur han diskuterar form och typologi, och hur han integrerar byggnation, landskap, infrastruktur till en helhet som också vågar involvera det offentliga rummet. Häromåret invigdes 18 våningar höga San Francisco Federal Building. Trots en fasad av perforerad metallplåt, är det en grön byggnad. Byggnaden drar hälften så mycket energi som en vanlig kontorsbyggnad, de avskärmande plåtarna ackumulerar också värme och driver därmed upp kall luft till de automatiska fönstren som därmed har en air-condition påminnande om gammal arabisk teknik. Planlösningarna gör också att dagsljus kan ersätta elektriskt ljus under stor del av dagen, samtidigt som de omdefinierat kontorsbyggnaders annars så hierarkiskt uppbyggda miljö, alla har möjlighet att sitta vid ett eget fönster.

- Nu när våra projekt fått en helt annan skala så är jag plötsligt de grönas favorit! Vår kontorsbyggnad handlar inte om estetik, utan om stadsliv, om en ny arbetsplatskultur som inte utgår från minsta gemensamma nämnare. Kanske är det första gången i USA, vi lyckades bygga helt utan air-condition. En perforerad fasad i rostfritt utan synliga fönster.

- Många vill se det som en skulptur, men det handlar inte om estetik. Och är inte skönhet en gammaldags idé? En estetisk upplevelse kan engagera dig, aktivera din hjärna, sätta dig på spåret efter något annat. Men vem är det som upplever, vilka kulturella referensramar är det som gäller? På det finns inte längre ett enda, utan massor av olika svar.

AV LEO GULLBRING

Reflex ritar ny förlossningsbyggnad på Sophiahemmet

Tema ritar höghus i Huddinge

Tema är landskapsarkitekt för delområde Land, Nya Slussen

Sweco förvärvar arkitektföretaget Brunow & Maunula

Om ett halvår får Läckö slott sitt naturum

Siri Legernes tillförordnad vd för LINK arkitektur Sverige

Senab inreder Gothia Towers

Flerbostadshus i Älta fick Nacka Stadsbyggnadsutmärkelse

BIM ersätter alla ritningar när 100-årig bro renoveras

Paradiset – en del av Huddinge Centrums framtid

Tengbom stärker sin Stockholmsorganisation

Nytt landmärke i Malmö – MKB:s unika satsning i Rosengård

Perfect Design har renoverat restaurangen på Scandic S:t Jörgen

Tengbom ökar närvaron på den asiatiska marknaden

BSK Arkitekter formger ny rättspsykiatri i Trelleborg

Framtidens innovationsstad – så utformas Lund Science Village

Kungsholmsporten finalist i Årets Stockholmsbyggnad

Modulbransch på frammarsch

Ett av Sveriges modernaste boutiquehotell

Ett helt nytt Lill-Skansen har öppnat

Trygghet i fokus när Micasa bygger om

Tillfälliga modulboenden i storstäderna

Samlad kompetens inom fastighetsautomation

Hårdare medlemskrav hos takentreprenörerna

Lönsamt installera hissar

Öppna dörrar för Borås Superstars

Anpassade boenden för allt fler seniorer

Erfarenhet hos Seniorgården